• Håkan

När jag tänker på Missionsprovinsen uppstår en fråga i mitt inre som jag gärna delar med er. Kan man ha två biskopar? 

Mitt första svar är ja, det kan man. Skälet till det är att helt enkelt "biskop som biskop". Det ska väl inte kunna vara så - i teorin - att de tänker, talar och handlar olika? En biskop är genom sin vigning insatt i det apostoliska ämbetet och därmed förpliktad att hålla sig till den. Borde det inte vara så enkelt.

Mitt andra svar är nej, därför att i Svenska kyrkan har vi bara stiftsbiskopar. Så är det inte i alla episkopala sammanhang och vid närmare eftertanke inte helt och hållet heller i Sverige. I andra sammanhang, till exempel i den anglikanska kyrkan har man suffragan biskopar. De är underställda stiftsbiskopen när de fungerar som hjälpbiskopar. Jag tror så var fallet i Kalmar när Kalmar var eget stift.Biskopen där erkändes inte fullt ut utan betraktades som suffragan.

När jag tänker efter har vi det på så sätt i Uppsala. I Uppsala stift finns två biskopar. Om Ärkebiskopen räknas som stiftsbiskop vet jag inte. Hon i det här fallet kan knappast vara underställd stiftsbiskopen. Red ut det den som kan.

I England kan det finnas flera biskopar i ett och samma stift där någon av suffraganerna (?) ansvarar för ett visst område. Om jag inte är fel informerad har till exempel Alpha sin egen biskop. Kan då Alpha - Sverige hålla sig till denne? I den andan borde OAS-rörelsen ha sin egen biskop. 

Om jag skulle gå med i Missionsprovinsens prästkollegium kan jag ändå kvarstå i Svenska kyrkan. Det tror jag till och med vore önskvärt. Missionsprovinsens mål är att verka åstadkomma förnyelse inom Svenska kyrkan, det vill säga bland dess 6 miljoner medlemmar. Jag skulle med andra ord kunna hålla mig till Missionsprovinsens biskop samtidigt som jag tillhör Svenska kyrkan och därmed vare sig jag vill eller inte fortfara att sortera under biskopen i Växjö stift. Intressant. Är det möjligt? Ja, det är klart det är. Det är till och med nödvändigt. Tillhör jag Svenska kyrkan och det gör jag så tillhör jag också biskopen i Växjö stift. Låter det märkligt?

Vad behöver förändras i Svenska kyrkan i det här avseendet? Tja, kanske att vi införde suffragan biskopar. Biskopar som ansvarade för vissa områden. Missionsprovinsens biskopar är inte stiftsbiskopar utan de är missionsbiskopar. Så biskop Bengt i Göteborg har inget egentligt territorium han måste hålla sig till.

Svaret på frågan: Kan man ha två biskopar? blir med andra ord JA. Spännande. Vad detta sedan betyder i praktiken är ett mysterium. Men vi som vill hålla oss till apostlarnas undervisning är inte främmande för mysteriet!



64 visningarSkriv en kommentar
  • Håkan

Det tog lång tid innan någon reagerade på att ett par missionspastorer i Värmland kunde få prästtjänst utan prästvigning. Det verkar inte ha varit någon som har invändningar mot att betrakta prästämbetet som ett yrke bland andra. Finns det ingen ansvarig inom Svenska kyrkan som kan stå upp och försvara prästämbetet? Det verkar inte så. Den ende som i vanlig ordning var snabb på att reagera var Dag Sandahl som skrivit om detta i sin blogg på Kyrklig Samlings hemsida. Du hittar hans mycket välskrivna artikel genom att klicka här. Men jag behöver inte upprepa vad han redan har skrivit även om det skulle behövas,

Men idag kunde jag först göra ett konstaterande, sedan läsa en artikel i Kyrkans Tidning, nr 18/2019 och till sist fundera över en tänkbar slutsats..


1. ett konstaterande

På första sidan av senaste numret läser jag rubriken: "Nydöpt präst lämnar yrket". Jag skriver det en gång till ... lämnar yrket! Vilket yrke kanske du tänker? Prästyrket. Det är Kristina Hjern som först fick sitt dop i Swedenborgskyrkan godkänt och därför prästvigdes. Hon har predikat och förvaltat sakramenten i 14 år innan biskopen Eva Brunne fick för sig att underkänna hennes dop samtidigt som hon erkänner prästvigningen. Samtliga biskopar i svenska kyrkan godkände detta beslut.Kristina Hjern betraktar sitt dop som ett "omdop". Idag säger Kristina Hjern: Jag behöver fundera på det jag har varit med om och markera ett allvar i det jag har utsatts för ... hela händelsen vittnar om en kyrka som är osäker, där det som ska vara nåd och kärlek har blivit makt och strukturer". Vi är numera ganska många som tröttnat på Svenska kyrkans tafatthet. Måtte bara ärliga kristna också förstå vad de är delaktiga i, tänka om och fatta nya beslut.

Nu kan man kanske säga att den här typen av fadäser regelbundet sker i den historiska kyrkan. Inte mycket att göra åt. Vi får lämna misstagen bakom oss och se framåt brukar det heta. Det kunde man göra om det var ett misstag men här handlar det om en del i en medveten strategi. Händelsen med Kristina Hjern är toppen av ett isberg.


2. en artikel

Det är knappt jag tror det är sant. Min gamle lärare från utbildningstiden, sedermera biskopen i Visby stift Lennart Koskinen skriver artikeln under rubriken: "Vart tog vigningen vägen?" Att han över huvud taget ställer frågan är alarmerande. Tänk att en biskop i Svenska kyrkan frågar efter den? Är det någon som ska kunna svara på den frågan är det väl han! Han konstaterar att det i biskopsbrevet 2014 genomgående talas om "uppdraget som präst". Men han måste väl ha vetat att ordet ämbete helt är borttaget? Det finns inte kvar. Du hittar det inte i Kyrkoordningen. Det är borta. I vanlig ordning har det skett med de små stegens strategi. Så att ingen ska märka något.

Socialdemokraterna ville att kristen tro skulle betraktas som en privat åskådning. När de sedan skulle urholka Svenska kyrkan började man (naturligtvis) med att knäcka kyrkans ryggrad, det vill säga ämbetet. Plötsligt skulle varje arbetssökanden ha rätt till prästyrket. Sedan har det gått steg för steg från avskaffandet av samvetsklausulen till rent yrkesförbud. Yrkesförbudet verkställdes dels genom att sökanden till kyrkoherdetjänster tvingades skriva på ett papper och dels genom att helt enkelt vägra unga män prästvigning.

Det underliga med Koskinens artikel är att han trots allt vill försvara prästvigningen. Han skriver "En synlig konsekvens av att den livslånga vigningen håller på att ersättas av att 'ha ett uppdrag i Svenska kyrkan' är, att alla vigda som av någon anledning inte innehar har en avlönad tjänst i kyrkan i praktiken marginaliseras allt mer." Vet inte Koskinen att biskop Wadensjö i Karlstad stift redan i början på 1980-talet ville driva tjänsten just dit?! Nyvaken skriver Koskinen vidare: "Det finns i vårt land många vigda, lojala, osynliggjorda i sin egen kyrka. De var och är inte anställda och uppbär lön, så de 'bär inte uppdraget som präster'. Så vart tog vigningen vägen?"



3. en tänkbar slutsats

Slutsatsen kommer till mig i tre delar.

För det första finns inte det allmänkyrkliga prästämbetet kvar i Svenska kyrkan. Det har gjorts om till ett yrke bland andra som i princip vem som helst kan ta sig. Det gör både förkunnelsen och sakramentsförvaltningen osäkra.

För det andra kommer Svenska kyrkan fortsätta hävda att den är episkopal. Det är egentligen den enda möjligheten för kyrkan att kräva lojalitet. Du måste underordna dig biskopen och domkapitlet även fortsättningsvis. Det allmänkyrkliga innehållet har emellertid ersatts av världsliga värderingar och ordningar. Bokstaven, det vill säga jämlikhet, lojalitet, HBTQ och så vidare, är överordnad. Men genom att tro sig behålla hierarkin kan den användas som en tvångströja. Den binder människor i en falsk lojalitet eller alternativet; lämna, som man sagt till mig upprepade gånger.

För det tredje blir frågan om jag inte ska förvalta mitt ämbete genom att ställa mig till Missionsprovinsens förfogande. Det är med stor olust jag är kvar i den kyrka som marginaliserar, förtalar och trakasserar dem som håller fast vid kyrkans allmänneliga förståelse av ämbete. Och det är svårt att erkänna dem som prästvigs i en kyrka som uppenbarligen gjorts om i grund.

Ämbetsfrågan måste komma upp på nytt. Och den här gången räcker det inte med beslut av kyrkomötet. Beslutet måste fattas i gemenskap med hela Kyrkan. Amen!

192 visningarSkriv en kommentar
  • Håkan

I senaste numret av Kyrkans Tidning, nr 15/2019, tar den ekumeniske handläggaren på kyrkokansliet avstånd från prästämbetet! Det jag nu kommer att skriva är snarast en reaktion från min sida även om det har gått ett par dagar. Jag skriver med andra ord innan jag har sett andra reaktioner eller innan jag reflekterat färdigt, men med en inre känsla av att detta måste få konsekvenser.


De utav oss som tror på prästämbetet som den allmänkyrkliga kyrkan tro och lär har vetat att synen på ämbetet varit hotad under hela 1900-talet. Vi som gick prakten i slutet på 1970-talet stod i en mycket påtaglig strid där de ansvariga bokstavligen försökte tvinga oss att överge kyrkans ämbetssyn. Men då fanns fortfarande en förståelse. Kampen om prästämbetet som kyrkan känner det började efter Luthers betoning på ämbetet som ett predikoämbete. Självklart hade han inte fel men betoningen gjorde att många ville göra om ämbetet till ett rent predikoämbete, särskilt de reformerta såg här sin chans. Men det svenska reformerade kyrkan tog sig igenom och bevarade det apostoliska ämbetet. Sedan kom liberalteologerna som framför allt tillsammans med socialdemokraterna och den växande opinionen för kvinnors rätt till alla yrken såg möjligheten att en gång för alla göra ett slut på prästernas makt. Den som vill läsa detaljerna kan införskaffa Dag Sandahls bok En annan kyrka.


Jag är verkligen inte okunnig om hur det apostoliska prästämbetet uppstått, räddat kyrkan genom historien och sedan alltmer avvecklats inom Svenska kyrkan, - men ändå överlevt fram till ... ja, när då? Här finns säkert olika uppfattningar, men de flesta "av oss" ifrågasätter riktigheten med dagens präster i relation till det apostoliska prästämbetet. Det är inte bara Romersk-katolska kyrkan som underkänner svenska präster. De flesta frikyrkliga gör det också om än av andra skäl. 


Den syn som tagit över den klassiska är den funktionella. Jag minns när biskopen i Karlstad gjorde sig till tolk för denna syn. Han menade att när prästens anställning upphörde, upphörde också personen i fråga också att vara präst. Själv tror jag att det blir konsekvensen av innevarande utveckling eller ska vi skriva avveckling. Detta är motsatsen till den allmänneliga kyrkans tro och bekännelse.


Och så kommer det - kyrkokansliet i Uppsala hävdar precis det!!!

Jag tycker artikeln är så tydlig att jag inte ens vill återge vad som står i den. Den som vill får själv leta upp den. Så till två slutsatser.


För det första måste detta leda till reaktioner från ganska många läsare. I bästa fall kommer ämbetsfrågan upp till ytan igen. Det gick med andra ord inte att bortse från det apostoliska prästämbetet. Frågan blev infekterad och måste upp till samtal igen. Svenska kyrkan kan inte gömma sig bakom Bekännelseskrifterna eller fortsätta med mantrat "vi är en episkopal kyrka". Det apostoliska prästämbetet måste förnyas och tas emot på nytt.


För det andra måste detta få mig att, för vilken gång i ordningen, på nytt tänka igenom min tillhörighet. Det har i mer än 40 år varit min tröst att jag via biskoparna Giertz och Gärtner varit och är insatt i den apostoliska successionen. Jag har verkligen inte lust att sluta mina dagar i en kyrka som förnekar mig den glädjen. Jag lägger ut den här bloggen också på hemsidan och inser att jag lär återkomma i frågan på mer än ett sätt. Frågan ska upp på hemsidan, ut i undervisning om det apostoliska ämbetet och ut på vår Bibelskola-on-line. Det är förvisso sant att jag inte längre är anställd i Svenska kyrkan, men jag står kvar i ämbetet tills jag lämnar jordelivet!

34 visningarSkriv en kommentar

FOLLOW ME

  • Facebook Social Icon
  • Twitter Social Icon
  • YouTube Social  Icon

© 2023 by Samanta Jonse. Proudly created with Wix.com