• Håkan

Prästvigningen

Det tog lång tid innan någon reagerade på att ett par missionspastorer i Värmland kunde få prästtjänst utan prästvigning. Det verkar inte ha varit någon som har invändningar mot att betrakta prästämbetet som ett yrke bland andra. Finns det ingen ansvarig inom Svenska kyrkan som kan stå upp och försvara prästämbetet? Det verkar inte så. Den ende som i vanlig ordning var snabb på att reagera var Dag Sandahl som skrivit om detta i sin blogg på Kyrklig Samlings hemsida. Du hittar hans mycket välskrivna artikel genom att klicka här. Men jag behöver inte upprepa vad han redan har skrivit även om det skulle behövas,

Men idag kunde jag först göra ett konstaterande, sedan läsa en artikel i Kyrkans Tidning, nr 18/2019 och till sist fundera över en tänkbar slutsats..


1. ett konstaterande

På första sidan av senaste numret läser jag rubriken: "Nydöpt präst lämnar yrket". Jag skriver det en gång till ... lämnar yrket! Vilket yrke kanske du tänker? Prästyrket. Det är Kristina Hjern som först fick sitt dop i Swedenborgskyrkan godkänt och därför prästvigdes. Hon har predikat och förvaltat sakramenten i 14 år innan biskopen Eva Brunne fick för sig att underkänna hennes dop samtidigt som hon erkänner prästvigningen. Samtliga biskopar i svenska kyrkan godkände detta beslut.Kristina Hjern betraktar sitt dop som ett "omdop". Idag säger Kristina Hjern: Jag behöver fundera på det jag har varit med om och markera ett allvar i det jag har utsatts för ... hela händelsen vittnar om en kyrka som är osäker, där det som ska vara nåd och kärlek har blivit makt och strukturer". Vi är numera ganska många som tröttnat på Svenska kyrkans tafatthet. Måtte bara ärliga kristna också förstå vad de är delaktiga i, tänka om och fatta nya beslut.

Nu kan man kanske säga att den här typen av fadäser regelbundet sker i den historiska kyrkan. Inte mycket att göra åt. Vi får lämna misstagen bakom oss och se framåt brukar det heta. Det kunde man göra om det var ett misstag men här handlar det om en del i en medveten strategi. Händelsen med Kristina Hjern är toppen av ett isberg.


2. en artikel

Det är knappt jag tror det är sant. Min gamle lärare från utbildningstiden, sedermera biskopen i Visby stift Lennart Koskinen skriver artikeln under rubriken: "Vart tog vigningen vägen?" Att han över huvud taget ställer frågan är alarmerande. Tänk att en biskop i Svenska kyrkan frågar efter den? Är det någon som ska kunna svara på den frågan är det väl han! Han konstaterar att det i biskopsbrevet 2014 genomgående talas om "uppdraget som präst". Men han måste väl ha vetat att ordet ämbete helt är borttaget? Det finns inte kvar. Du hittar det inte i Kyrkoordningen. Det är borta. I vanlig ordning har det skett med de små stegens strategi. Så att ingen ska märka något.

Socialdemokraterna ville att kristen tro skulle betraktas som en privat åskådning. När de sedan skulle urholka Svenska kyrkan började man (naturligtvis) med att knäcka kyrkans ryggrad, det vill säga ämbetet. Plötsligt skulle varje arbetssökanden ha rätt till prästyrket. Sedan har det gått steg för steg från avskaffandet av samvetsklausulen till rent yrkesförbud. Yrkesförbudet verkställdes dels genom att sökanden till kyrkoherdetjänster tvingades skriva på ett papper och dels genom att helt enkelt vägra unga män prästvigning.

Det underliga med Koskinens artikel är att han trots allt vill försvara prästvigningen. Han skriver "En synlig konsekvens av att den livslånga vigningen håller på att ersättas av att 'ha ett uppdrag i Svenska kyrkan' är, att alla vigda som av någon anledning inte innehar har en avlönad tjänst i kyrkan i praktiken marginaliseras allt mer." Vet inte Koskinen att biskop Wadensjö i Karlstad stift redan i början på 1980-talet ville driva tjänsten just dit?! Nyvaken skriver Koskinen vidare: "Det finns i vårt land många vigda, lojala, osynliggjorda i sin egen kyrka. De var och är inte anställda och uppbär lön, så de 'bär inte uppdraget som präster'. Så vart tog vigningen vägen?"



3. en tänkbar slutsats

Slutsatsen kommer till mig i tre delar.

För det första finns inte det allmänkyrkliga prästämbetet kvar i Svenska kyrkan. Det har gjorts om till ett yrke bland andra som i princip vem som helst kan ta sig. Det gör både förkunnelsen och sakramentsförvaltningen osäkra.

För det andra kommer Svenska kyrkan fortsätta hävda att den är episkopal. Det är egentligen den enda möjligheten för kyrkan att kräva lojalitet. Du måste underordna dig biskopen och domkapitlet även fortsättningsvis. Det allmänkyrkliga innehållet har emellertid ersatts av världsliga värderingar och ordningar. Bokstaven, det vill säga jämlikhet, lojalitet, HBTQ och så vidare, är överordnad. Men genom att tro sig behålla hierarkin kan den användas som en tvångströja. Den binder människor i en falsk lojalitet eller alternativet; lämna, som man sagt till mig upprepade gånger.

För det tredje blir frågan om jag inte ska förvalta mitt ämbete genom att ställa mig till Missionsprovinsens förfogande. Det är med stor olust jag är kvar i den kyrka som marginaliserar, förtalar och trakasserar dem som håller fast vid kyrkans allmänneliga förståelse av ämbete. Och det är svårt att erkänna dem som prästvigs i en kyrka som uppenbarligen gjorts om i grund.

Ämbetsfrågan måste komma upp på nytt. Och den här gången räcker det inte med beslut av kyrkomötet. Beslutet måste fattas i gemenskap med hela Kyrkan. Amen!

203 visningar

FOLLOW ME

  • Facebook Social Icon
  • Twitter Social Icon
  • YouTube Social  Icon

© 2023 by Samanta Jonse. Proudly created with Wix.com