• Håkan

Det apostoliska prästämbetet


I senaste numret av Kyrkans Tidning, nr 15/2019, tar den ekumeniske handläggaren på kyrkokansliet avstånd från prästämbetet! Det jag nu kommer att skriva är snarast en reaktion från min sida även om det har gått ett par dagar. Jag skriver med andra ord innan jag har sett andra reaktioner eller innan jag reflekterat färdigt, men med en inre känsla av att detta måste få konsekvenser.


De utav oss som tror på prästämbetet som den allmänkyrkliga kyrkan tro och lär har vetat att synen på ämbetet varit hotad under hela 1900-talet. Vi som gick prakten i slutet på 1970-talet stod i en mycket påtaglig strid där de ansvariga bokstavligen försökte tvinga oss att överge kyrkans ämbetssyn. Men då fanns fortfarande en förståelse. Kampen om prästämbetet som kyrkan känner det började efter Luthers betoning på ämbetet som ett predikoämbete. Självklart hade han inte fel men betoningen gjorde att många ville göra om ämbetet till ett rent predikoämbete, särskilt de reformerta såg här sin chans. Men det svenska reformerade kyrkan tog sig igenom och bevarade det apostoliska ämbetet. Sedan kom liberalteologerna som framför allt tillsammans med socialdemokraterna och den växande opinionen för kvinnors rätt till alla yrken såg möjligheten att en gång för alla göra ett slut på prästernas makt. Den som vill läsa detaljerna kan införskaffa Dag Sandahls bok En annan kyrka.


Jag är verkligen inte okunnig om hur det apostoliska prästämbetet uppstått, räddat kyrkan genom historien och sedan alltmer avvecklats inom Svenska kyrkan, - men ändå överlevt fram till ... ja, när då? Här finns säkert olika uppfattningar, men de flesta "av oss" ifrågasätter riktigheten med dagens präster i relation till det apostoliska prästämbetet. Det är inte bara Romersk-katolska kyrkan som underkänner svenska präster. De flesta frikyrkliga gör det också om än av andra skäl. 


Den syn som tagit över den klassiska är den funktionella. Jag minns när biskopen i Karlstad gjorde sig till tolk för denna syn. Han menade att när prästens anställning upphörde, upphörde också personen i fråga också att vara präst. Själv tror jag att det blir konsekvensen av innevarande utveckling eller ska vi skriva avveckling. Detta är motsatsen till den allmänneliga kyrkans tro och bekännelse.


Och så kommer det - kyrkokansliet i Uppsala hävdar precis det!!!

Jag tycker artikeln är så tydlig att jag inte ens vill återge vad som står i den. Den som vill får själv leta upp den. Så till två slutsatser.


För det första måste detta leda till reaktioner från ganska många läsare. I bästa fall kommer ämbetsfrågan upp till ytan igen. Det gick med andra ord inte att bortse från det apostoliska prästämbetet. Frågan blev infekterad och måste upp till samtal igen. Svenska kyrkan kan inte gömma sig bakom Bekännelseskrifterna eller fortsätta med mantrat "vi är en episkopal kyrka". Det apostoliska prästämbetet måste förnyas och tas emot på nytt.


För det andra måste detta få mig att, för vilken gång i ordningen, på nytt tänka igenom min tillhörighet. Det har i mer än 40 år varit min tröst att jag via biskoparna Giertz och Gärtner varit och är insatt i den apostoliska successionen. Jag har verkligen inte lust att sluta mina dagar i en kyrka som förnekar mig den glädjen. Jag lägger ut den här bloggen också på hemsidan och inser att jag lär återkomma i frågan på mer än ett sätt. Frågan ska upp på hemsidan, ut i undervisning om det apostoliska ämbetet och ut på vår Bibelskola-on-line. Det är förvisso sant att jag inte längre är anställd i Svenska kyrkan, men jag står kvar i ämbetet tills jag lämnar jordelivet!

24 visningar

FOLLOW ME

  • Facebook Social Icon
  • Twitter Social Icon
  • YouTube Social  Icon

© 2023 by Samanta Jonse. Proudly created with Wix.com